Världens fiskpopulationer befinner sig som de flesta vet i ett bedrövligt skick. Enligt tyska beräkningar så har över 90 % av den marina matfisken försvunnit de senaste 50 åren. Ett praktexempel på misshushållningen av fiskeresursen är hur man på 1970-talet agerade vid Grand Banks utanför New Foundland där kanske planetens bästa torskfiske bedrivits sedan 1000-talet. På 20 år lyckades de internationella fiskeflottorna knäcka detta fantastiska vatten och trots permanent fiskestopp sedan dess har torsken inte återvänt, näringsväven har förändrats och andra, mindre kommersiellt intressanta arter har tagit över. Ekologi är sannerligen ingen enkel ekonomi där tillgång och efterfrågan styr, systemet kan anta en mängd olika jämviktspunkter och det är inte alls säkert att det återgår till det önskade efter en kraftig mänsklig störning. Hela skeendet finns beskrivet i Mark Kurlanskys bok “Cod”. Läs den, den är nyttig läsning för alla tillväxtextremister.
Mänskligheten är i stor utsträckning beroende av protein från havet. Mycket av det vi äter i form av gris, fågel och odlad lax skulle vara mycket dyrare om vi inte kunde nyttja marina proteiner i produktionen. Kolla i snabbköpet vad en ekologisk ”Brösarpskyckling” kostar och fundera på hur ofta du skulle ha råd att äta fågel med de priserna.
Människorna i tredje världen är i ännu större utsträckning beroende av fisk och skaldjur. Mer än 80 procent av jordens befolkning bor mindre än tre mil från havet och fisk är stapelföda för de flesta. Eftersom marint protein har denna stora betydelse kan den klassas som en strategisk resurs och precis som när det gäller andra strategiska resurser, t.ex. olja och sällsynta mineraler är västvärldens regeringar beredda att gå över lik för att säkerställa tillgång till resursen. Att dessa lik oftast har mörk till brun hudfärg vare sig det rör sig egna legoknektar eller vanligare befolkningen i något fattigt och utpinat land vid ekvatorn, är ett välkänt faktum.
Många krig handlar om olja, som till exempel Afghanistan och Irak eller mineraler som i Kosovo och Kongo men förvånansvärt ofta är det fisk som är orsaken till konflikten. När Somalia upphörde som statsbildning i slutet av 1980-talet flockades de kommersiella fiskflottorna glada vid landets kust för att plocka åt sig vad som fanns. Där fanns såväl både japaner, kineser, indier som fiskare från EU, främst Frankrike och Spanien. Mitt i röran var den organiserade brottsligheten där och dumpade gifttunnor.
Riktigt illa blev det efter Sunamikatastrofen då delar av det giftiga avfallet sköljdes upp på land med avsevärda konsekvenser för lokalbefolkningens hälsa. De första somaliska piraterna var i själva verket lokala styrkor som satte upp en egen ”kustbevakning” för att försvara sin resurs och de första fartyg som blev kapade var följaktligen fiskebåtar. Så småningom insåg man det lönlösa med att försöka stoppa rovfisket och övergick till det betydligt lönsammare i att kapa handelsfartyg. I milisens ögon var det inte så stor skillnad, det var representanter från en västvärld som behandlat Somalia så illa under så lång tid.
Nu har vi skickat ned våra blågula gossar för att stoppa de Somaliska piraterna och alla partier utom vänstern ser inga problem med detta. I flottans mandat ingår däremot inte att stoppa mafiosos som dumpar gift eller gigantiska fiskflottor som fortsätter plundringen utan tillstymmelse till kontrakt med Somalierna. Det är märkligt att inte ens miljöpartiet kan se något problem med en sådan horribelt imperialistisk hållning.
För övrigt så pågår precis samma plundring längs västra Afrikas kust, med enda skillnaden att det inte lett till sjöröveri. I stället har vi fått en enorm flyktingkatastrof i det tysta. De söner och döttrar till västafrikanska fiskare som i slutet av 90-talet inte längre kunde försörja sig på traditionellt vis valde som alternativ till att svälta ihjäl att försöka ta sig till Europa. I början kom de i rangliga båtar till Kanarieöarna där grisskära nordeuropéer låg och skaffade sig malignt melanom på stränderna. Efter det att Spanien fått förstärkning från EU till sin kustbevakning går nu i stället dessa människor hela vägen upp till Gibraltar. Där är det oftast stopp och de blir sittande i hopplöshet i öknen utanför de Spanska enklaverna. De som är modigast och mest desperata ger sig över Gibraltarsundets kalla och strömmande vatten på nätterna. Ibland lyckas de men ofta får den spanska kustbevakningen räkna liken på stränderna. Nästan alltid är det unga, driftiga människor, Västafrikas finaste ungdom, som på detta vis går under, främst för att Europas politiker inte vill reta en främlingsfientlig opinion men också för att samma välnärda opinion ska kunna äta smaskig majskycklig och odlad lax till lågt pris.
För så sjuk är världen att på ena sidan staketet lever människor som drabbas av ohälsa på grund av för lite mat. På andra sidan lever människor som blir sjuka av för mycket mat. Lösningen tycks vara enkel. Om vi på den rika sidan avstår från det vi inte behöver så mår alla bättre. Men tyvärr, att avstå tycks inte vara västerlandets bästa gren. I stället sprids sjuka läror om att vi i stället ska äta mer dyrt protein och mindre kolhydrater i något vettlöst försök att hindra välfärdssjukdomarna samtidigt som vi ska fortsätta proppa i oss mat, allt för livsmedelsjättarnas och snabbmatskedjornas profit. Här någonstans blir tillväxtfilosofis vansinne särskilt tydligt; du kan inte äta mer mat än vad du behöver! Äter du mer blir du fet och sjuk.
Tro därför inte på profeterna; fettdoktorn Annika Dahlqvist är ute på en sådan lång cykeltur att frågan är om hon någonsin hittar hem. Äter man mycket så blir man tjock, äter man lite blir man smal. Sedan spelar det ingen roll om det är fett eller kolhydrater som konsumeras. Att det inte fanns några tjocka fångar i koncentrationslägren är ett trist men säkert faktum. Och, även om Dahlqvist mot all förmodan har rätt någonstans, att en protein- och fettrik föda kan lägga ytterligare några år till våra liv så är det ändå inget recept för en global överlevnad. Produktionsmaximum för fisk har för sedan länge passerats och den västvärld som inbillar sig att den i all evighet kommer att få äta fett och protein för att maximera sin hälsa och livslängd är i förlängningen dömd till ett kosthåll på rovor och havregrynsgröt.
Nå, en sådan här litania ska väl ändå inte helt avslutas helt i moll. Många av världens fiskpopulationer kan fortfarande hämta sig under förutsättning att de börjar skötas väl. Norge är en av få nationer som lyckats att förvalta sin resurs på ett hållbart sätt. Den förvaltningen är ett exempel för världen. Ett annat mycket bra förslag är att börja bedriva musselodling i stor skala. De flesta kusthav i världen är övergödda och odling av musslor och ostron skulle bara ha en positiv effekt på kustekosystemen samtidigt som ett bra protein kan produceras till ett lågt pris.
På det personliga planet handlar det helt enkelt om att äta mindre. Enligt WHO:s beräkningar så behöver en normalviktig 70 kilos man ca 50 gram fullvärdigt protein per dag. I Sverige äter vi den dubbla mängden medan många länder i Europa och framförallt i USA äter man tre till fyra gånger så mycket. Detta visar tydligt på det sjuka i fett och proteindieten. Om vi redan äter mer än dubbelt så mycket protein som vi behöver, vad skulle bli bättre av att äta ännu mer? Ät därför ekologiskt producerat kött, det är dyrare men inte dubbelt så dyrt. Äter du hälften så mycket så spar du åt, natur, fattiga länder, och din egen hälsa och plånbok, snacka om win-win. Ät också norsk fisk, vildfångad, inte odlad. För övrigt går det bra att äta spannmål, frukt och grönsaker gärna lokalt och grönt odlade. Låt bli chipsen!
Jag vill samtidigt slå ett slag för karpfisk, t.ex. karp, id, mört och braxen. Det är fiskar som är mycket uppskattade i Östeuropa men som knappast konsumeras alls i väst. Karpfiskar lever i sött och bräckt vatten. Man kan odla dem över sommaren i en liten göl om man mark, tid och ork. De lever på växter och ryggradslösa djur i bottnarna. De har ett rykte om sig att smaka unket men det är bara delvis sant. En id eller braxen som fångas i utskärgården smakar utmärkt. Samma fiskar som fångas levande i en slättsjö kan behöva svälta i en tunna med rent vatten någon vecka tills det fett som ger den dåliga smaken är borta, sedan är det bara att steka och servera med äkta potatismos, sockerärtor, skirat smör och en kall öl.
Smaklig måltid!
[...] lax från 2,5 kg foderfisk. Jag ställer ett par frågor till er läsare: Vad är det för fel med Karp om man nu envisas med att odla fisk? Den äter främst växter och är vanlig i många [...]